I love you, but you don't know what you're talking about
Kategori: Film
Idag skulle jag vara duktig och söka jobb men jag fastnade i mina försök att skriva ett vettigt personligt brev. Att skjuta upp saker är även något jag är ganska bra på, men det kan man knappast skriva i cv:et. Så istället har jag kollat på film, Moonrise kingdom och Ginger & Rosa för att vara exakt.
Moonrise Kingdom var precis så där underbar som alla filmer av Wes Anderson är. Och kolla hennes klänningar! Funderar på att ha ett Wes Anderson maraton någon dag bara för att alla hans filmer är fantastiska.
Sedan såg jag Ginger & Rosa som även den var underbar men på ett mer dramatiskt sätt.
Om att bli vuxen och att vara tonåring och att lära sig hur skev världen kan vara, men framförallt så handlar den om vänskap.
Båda filmerna utspelar sig på 60-talet vilket har gjort så att jag nu sitter och lyssnar på jazz (Ginger & Rosa soundtracket) och funderar på hur jag enklast kan göra en 60-talsklänning.
Tänk va härligt att bara kunna springa med en vän över tomma stränder, platta håret med strykjärn (kanske inte så jättebra men ser kul ut) och ge sig iväg på spännande äventyr. Och det kan jag ju faktiskt göra så ja, om några dagar ska jag se till så att vi tar oss iväg till något spännande, litet som stort.
Igår var vi på finmiddag som vi har taggat för nonstop i typ en vecka. Felix och Emma har nämligen fått tillfällig vårdnad om ett hus så vi kände oss vuxna, klädde upp oss och åkte dit för att försöka grilla lite.
Adrian gjorde falukorv i ugn fast på grill vilket alla tyckte var väldigt spännande men kanske inte så gott.
Jag skulle ta en fin gruppbild, men då började grillen brinna så vi blev lite distraherade.
Och det var 
Vi grillade marshmallows och Adrian åt glass med en pinne för att Felix sa åt honom att göra det.
Dagen till ära hade jag färgat håret persikofärgat vilket gjorde mig superglad.
Mest av allt så skrattade vi och hade det allmänt härligt.
Igår trodde jag att jag bara skulle på en kort utflykt med familjen och tog därför inte med mig en kamera. Vilket självklart innebar att jag istället gjorde massa roliga saker. Vi var på Arkitekturmuseét och såg en Gaultierutställning, på Moderna och kollade på popkonst och surrealism, såg lite av ett okänt band spela på af Chapman, hade mysig picknick med fint folk, såg ett annat litet band spela på Landet och avslutade allt med lite öl på en trevlig bar.
Det var ju dessutom helt fantastiskt väder så det var helt klart en dag som var värd att dokumenteras. Men ibland så är inte kameran med och det finns det inte direkt något att göra åt. En hel del skulle säkerligen kunna dokumentera sin dag helt perfekt med mobilkamerorna som finns nuförtiden, men smart som jag är så har jag slagit sönder min mobilkamera (fast den sög från första början så det gör ingenting).
Ibland är det faktiskt skönt att inte fota allt som händer en och bara njuta av tiden istället. Om det är en händelse som verkligen är värd att komma ihåg så gör man ju det fast det inte finns massa foton på det. Visst, när Hampus och Adrian gick genom en tom gång och spelade gitarr och sjöng så kändes det som en scen ur en film och det skulle säkert ha blivit jättefina foton, men nu är det istället bara vi som var där som får njuta av minnet av det vilket nästan är finare. Blir det rörigt nu?
Just nu håller jag på att städa mitt rum, men det är jag inte sugen på så därför sitter jag istället här och filosoferar.
Bilderna kommer från ett reportage om Nytorget jag gjorde med Amanda hösten 2011.
På den tiden låg festivalområdet inne i stan (på samma sida av bron som Systemet och Ica är på alltså) och campingen var typ där stora scenen (Utopia & Fantasia alltså) är eller var (RIP). Det fanns bara en camping och där bodde vi.
Kvällen innan allt egenligen skulle börja så var det förfest med Molotov Jive som visserligen var jättebra, men jag var mer intresserad av det faktum att det alltid fanns en av bröderna Norén i publiken på alla spelningar.
Jag var mest där för att se Mando Diao. Men såg även Di Leva som drack ur en vattenkanna och pratade om kosmiskt ljud, Alice Cooper som hade en galet konstig show, Iggy Pop som alltid fascinerar en, Dia Psalma, Charta 77, Marit Bergman, Stefan Sundström, The Sounds osv osv.
Vart vi en gick träffade stötte vi alltid på denna såpbubbleman som var lite överallt och spred glädje i form av såpbubblor.
Jag tror faktiskt att det här var den sista konserten vi gick på. Det var Hanoi Rocks och jag fick trumpinnen. Har alltid gillat det här fotot och skulle använda det ofta om det inte vore för den dåliga kvaliteten.
2008 åkte jag, Agnes, Rebecka och deras pappor till Arvika för en dag där vi kollade på P3 Sommarsession och fick heliumballonger.
Vi var bara där för musiken och stod längst fram på en suddig Håkan, Kate Nash när hon fortfarande var en glad popprinsessa, och The Kooks som var sjukt bra.
2009 satte jag mig på ett tåg till Göteborg tillsammans med mamma och pappa. Vi skulle självklart till Way Out West där vi mötte upp mina ständiga festivalbrudar som hade åkt bil dit med sina föräldrar.
Vi såg Arctic Monkeys som jag tyckte var jättebra just då men nu i efterhand var det nog deras sämsta konsert jag sett (men ändå bra).
Jag fick mitt hår stylat och vi såg Robyn i ett konfettiregn och dansade till Teddybears.
Vampire Weekend var galet bra i ösregn och Lily Allen såg ut som att hon behövde sömn och mat.
2010 åkte vi till Peace & Love där vi bodde på Lugna campingen och hade norrländska grannar som snodde Johan Palms gitarr och kom och spelade för oss.
Vampire Weekend var tråkiga, men det gjorde inget för de var galet bra när jag såg dem några dagar tidigare.
Kent hade ett fint guldregn och Lily Allen mådde bättre.
2011 åkte vi tillbaka till Peace & Love och det var den bästa festivalen jag har varit på! Vi hängde med så himla mycket underbara människor så allt blev bara så jävla bra.
Vi började till exempel prata med killen till höger för att han hade ett likadant linne som jag, och alla hade brännt sig efter en dag.
När vi inte var på konserter så sov vi i solen på P3 Sommarsession-kullen.
En natt när jag aldrig gick och la mig så passade hela campingen på att sova för att det var mulet. Det var magiskt att gå runt på en stilla camping klockan 6 på morgonen.
En festival utan Agnes är inte riktigt en festival, haha.
Vi hade så kul att jag sov hela bussresan hem, bredvid en främmande tjej som såg sur ut.
Förra året var jag på Hultsfred för första gången och vilken fantastiskt festival det var! Det var bara jag och Mirjam i vårat Camp Forever Alone men det gjorde inget för det var så sjukt mycket bra musik och en sån underbar stämning.
Vi såg Noel Gallagher ('s High flying birds) bredvid massa fulla engelsmän.
Dansade till Justice, Gorillaz (sound system), M83 och Jamie xx.
Vi levde på öl på grund av Hultsfred briljanta alkholtillstånd (inga inhägnade områden), frös ihjäl till James Blake och sov till The Cure (bara lite, de spelade i fyra timmar).
Det var så himla mycket bra musik och det var därför vi var där! Grymma Kasabian till exempel. Och Miles Kane, The Kooks, Bombay Bicycle Club, Marina & the diamonds, The Vaccines, Noah and the Whale, The xx osv.
Sen åkte jag till Peace & Love för att testa på att jobba på festival. Vi hamnade i lite trubbel i stan men det var inga problem.
Åt gratis glass med bästa jobbfolket! Jag jobbade på backstage serveringen vilket var sjukt kul bortsett från nattpasset då det aldrig slutade regna och vi jobbade över till åtta. Vi fick bl.a gå på en hemlig Veronica Maggio spelning vilket var sjukt najs för jag jobbade på hennes stora spelning.
Vi träffade folk och dansade och skrattade och allt sånt som en gör på en festival.
Ett tag var vi melankoliska i en främlings camp men sen fick vi gratis öl och då blev vi glada igen.
Och i år var jag alltså på Hultsfred, eller Stoxa som jag har kallat den pga flytten.
Området var inte lika najs och mängden med ordningsvakter, poliser och narkotikahundar kändes mest bara löjlig men folket var trevligt och musiken var bra.
Two Door Cinema Club var underbara och Arctic var sådär bra som bara de kan vara.
Varje kväll avslutades med en dj och vi stog vi sidan av scenen och röjde som folk aldrig har röjt förut. Det bästa var nog när det var Julio Bashmore och alla stod typ stilla tills vi kom in, började dansa och efter ett tag hade halva publiken joinat oss.
Vi såg soluppgången den natten när resten av campingen var tråkig och inte ville hänga, men soluppgången var fin så det gjorde inte så mycket.
Festivalen avslutades med Fatboy Slim och Agnes och livet var härligt.
Där har vi min festivalhistoria hittills. Min plan är att lyckas ta mig iväg till ytterligare två festivaler i år. Hur det ska gå har jag ingen aning om, men allt går om en vill! Festivaler är underbart men kom ihåg att det även är något av det värsta som finns! Det är många stunder som bara är jobbiga, men det tjänar inget till att fokusera på det negativa så heja festivaler!
Det här fotot tog jag den 12 december 2012 på Heathrow. Jag hade varit i London i nästan två veckor och haft det allmänt underbart. Kom "hem" till min lägenhet ungefär när jag hade planerat att gå därifrån så stressade som en galning med att packa ihop det sista och småstäda innan jag bar ner min tunga resväska för trapporna som aldrig tog slut (det var egentligen inte så många) och halvsprang till tunnelbanan. Behövde vänta i 10 minuter på att Heathrow express-tåget skulle åka vilket mest gjorde mig galen. När jag kom fram till flygplatsen och skulle checka in stod det nåt om att det inte fanns nån information (kommer inte ihåg). Jag fattade ingenting, gick och pratade med en som jobbade där som berätta att flyget var inställt och att jag skulle ställa mig i en kö. Men det var inte bara mitt flyg som var inställt, nej typ hälften eller fler avgångar var inställda pga "icy fog" eller var det "frosty mist... Otroligt löjligt tyckte jag och skickade genast ett arg sms till en engelsman och sa att de måste lära sig att hantera snö.