Vad ska vi göra?
Kategori: Funderingar
För en vecka sen var det val. Jag var glad när jag gick till vallokalen. Det var strålande solsken och sommarstämning.
Idag var dagen. Dagen då feminismen skulle krossa rasismen. Dagen då vi skulle skriva historia. F! skulle komma in i riksdagen och vi skulle äntligen byta regering.
Sen kom kvällen och rösterna räknades. Feministiskt initiativ kom inte in i riksdagen och Sverigedemokraterna blev sveriges tredje största parti. Det gick inte att vara glad åt det faktum att vi fakiskt ändå vann valet och ska byta regering för vi vann inte valet. De enda som vann var de som inte fick vinna.
Dagen efter står vi på plattan och skriker tills våra lungor brister. Vad ska vi göra?? KROSSA RASISMEN. Men hur fan krossar vi rasismen? Vi som står där och skriker är de som alltid står där, som avslöjar de rasistiska åsikterna som så många av SDs förtroendevalda uttrycker. Vi som står där är dem som inte röstade på SD.
Inga rasister i våran riksdag skriker vi när vi marscherar mot Mynttorget. Men nu sitter de ju där. Och det känns så jävla hopplöst. Att det finns fler Sverigedemokrater än det finns Miljöpartister, Folkpartister osv osv. Att ett parti som har en rasistisk ideologi har fått 13 procent av våra röster.
Så ja, vad fan ska vi göra?! Hur krossar vi rasismen egentligen?
När jag lämnar demon på måndagen så är jag fylld med hopp. Jag tänker att vi kommer kunna lösa det här. Att vi med en ordentlig politik kommer kunna göra Sverige till ett mer jämställdt, solidariskt och förstående samhälle.
Då släpper Löfven bomben som egentligen var lika väntad som att SD skulle bli så stora. Socialdemokraterna tänker (iaf vid det tillfället) inte låta Vänsterpartiet sitta i deras regering. Sossarna idé för att blockera SD är alltså att bedriva en mittenpolitik tillsammans med de allianspartier som vill. Visst SD får inte en vågmästarroll om de andra partierna samarbetar emot dem. Men det innebär också att det inte lär bli så mycket förändringar i politiken och i samhället. Och om ingeting förändras lär ju stödet för SD bara öka.
I lördags var det en ny demonstration. Denna gång är vi bara några hundra som stod där och skrek. Samma ramsor, samma folk men så mycket färre. Har elden alltså börjat slockna redan efter en vecka? Vad hände med att vi var 87 procent? Efter en vecka är det dem som alltid kämpar som står där och skriker, de som varje dag kämpar mot de förtryck normaliseringen av rasismen skapar. Inte alla dem som var med i måndags, som föraktar rasimen lika mycket men ändå inte är där. De måste ju plocka ner alla äpplen i trädgården, gå ut med hunden eller köpa en ny klänning.
En vecka har gått och jag är fan inte klokare. Vi vet fortfarande inte hur regeringen kommer att se ut, hur mycket inflytande SD egentligen kommer att ha eller hur fan man krossar rasismen. Men om vi kämpar tillsammans kommer vi att lösa det!
Idag var dagen. Dagen då feminismen skulle krossa rasismen. Dagen då vi skulle skriva historia. F! skulle komma in i riksdagen och vi skulle äntligen byta regering.Sen kom kvällen och rösterna räknades. Feministiskt initiativ kom inte in i riksdagen och Sverigedemokraterna blev sveriges tredje största parti. Det gick inte att vara glad åt det faktum att vi fakiskt ändå vann valet och ska byta regering för vi vann inte valet. De enda som vann var de som inte fick vinna.Dagen efter står vi på plattan och skriker tills våra lungor brister. Vad ska vi göra?? KROSSA RASISMEN. Men hur fan krossar vi rasismen? Vi som står där och skriker är de som alltid står där, som avslöjar de rasistiska åsikterna som så många av SDs förtroendevalda uttrycker. Vi som står där är dem som inte röstade på SD.
Inga rasister i våran riksdag skriker vi när vi marscherar mot Mynttorget. Men nu sitter de ju där. Och det känns så jävla hopplöst. Att det finns fler Sverigedemokrater än det finns Miljöpartister, Folkpartister osv osv. Att ett parti som har en rasistisk ideologi har fått 13 procent av våra röster.Så ja, vad fan ska vi göra?! Hur krossar vi rasismen egentligen?När jag lämnar demon på måndagen så är jag fylld med hopp. Jag tänker att vi kommer kunna lösa det här. Att vi med en ordentlig politik kommer kunna göra Sverige till ett mer jämställdt, solidariskt och förstående samhälle.Då släpper Löfven bomben som egentligen var lika väntad som att SD skulle bli så stora. Socialdemokraterna tänker (iaf vid det tillfället) inte låta Vänsterpartiet sitta i deras regering. Sossarna idé för att blockera SD är alltså att bedriva en mittenpolitik tillsammans med de allianspartier som vill. Visst SD får inte en vågmästarroll om de andra partierna samarbetar emot dem. Men det innebär också att det inte lär bli så mycket förändringar i politiken och i samhället. Och om ingeting förändras lär ju stödet för SD bara öka.I lördags var det en ny demonstration. Denna gång är vi bara några hundra som stod där och skrek. Samma ramsor, samma folk men så mycket färre. Har elden alltså börjat slockna redan efter en vecka? Vad hände med att vi var 87 procent? Efter en vecka är det dem som alltid kämpar som står där och skriker, de som varje dag kämpar mot de förtryck normaliseringen av rasismen skapar. Inte alla dem som var med i måndags, som föraktar rasimen lika mycket men ändå inte är där. De måste ju plocka ner alla äpplen i trädgården, gå ut med hunden eller köpa en ny klänning.En vecka har gått och jag är fan inte klokare. Vi vet fortfarande inte hur regeringen kommer att se ut, hur mycket inflytande SD egentligen kommer att ha eller hur fan man krossar rasismen. Men om vi kämpar tillsammans kommer vi att lösa det!
Om vi ska prata om de riktiga nyheterna så händer det allt för mycket dåliga saker världen runt och här i Sverige. Förra veckan var det poliser som har register över romer, veckan innan var det Miss Skinny och denna vecka är det de friade våldtäktsmännen. Alltså 6 killar som låste in en 15årig tjej i ett rum och sedan hade sex med henne trots att hon sa nej ett flertal gånger. Det faktum att killarna i princip har erkänt att de gjorde det och att hon inte visade några tecken på att vilja ha sex med dem spelar alltså ingen roll enligt hovrätten. "Hur säger man ett nej så att det blir mer nej?" undrar tjejen i den 
Igår trodde jag att jag bara skulle på en kort utflykt med familjen och tog därför inte med mig en kamera. Vilket självklart innebar att jag istället gjorde massa roliga saker. Vi var på Arkitekturmuseét och såg en Gaultierutställning, på Moderna och kollade på popkonst och surrealism, såg lite av ett okänt band spela på af Chapman, hade mysig picknick med fint folk, såg ett annat litet band spela på Landet och avslutade allt med lite öl på en trevlig bar.
Det var ju dessutom helt fantastiskt väder så det var helt klart en dag som var värd att dokumenteras. Men ibland så är inte kameran med och det finns det inte direkt något att göra åt. En hel del skulle säkerligen kunna dokumentera sin dag helt perfekt med mobilkamerorna som finns nuförtiden, men smart som jag är så har jag slagit sönder min mobilkamera (fast den sög från första början så det gör ingenting).
Ibland är det faktiskt skönt att inte fota allt som händer en och bara njuta av tiden istället. Om det är en händelse som verkligen är värd att komma ihåg så gör man ju det fast det inte finns massa foton på det. Visst, när Hampus och Adrian gick genom en tom gång och spelade gitarr och sjöng så kändes det som en scen ur en film och det skulle säkert ha blivit jättefina foton, men nu är det istället bara vi som var där som får njuta av minnet av det vilket nästan är finare. Blir det rörigt nu?
Just nu håller jag på att städa mitt rum, men det är jag inte sugen på så därför sitter jag istället här och filosoferar.
Bilderna kommer från ett reportage om Nytorget jag gjorde med Amanda hösten 2011.
I lördags var det vägra vintern dagen så jag tog på mig min somrigaste outfit och langade dryga poser till en sne kamera. Mannen på Tell Us tyckte att vi såg jätteunga ut. Ingenting han borde klaga på tycker jag eftersom att de andra som var där var hyfsat gamla med en alkoholistvarning hängandes över dem.
Jag var nyss hos tandläkaren vilket är sjukt nervöst för mig. Jag har turen att ha en bra hälsa men det gör så att jag i princip aldrig är hos doktorer, tandläkare och sånt, så när jag väl ska dit så blir det värsta grejen eftersom jag inte förstår hur allt funkar där. Fast det var ingen som helst fara bortsett från det faktum att jag nu är bedövad i halva munnen och det känns bara skumt.