Vad ska vi göra?
Kategori: Funderingar
För en vecka sen var det val. Jag var glad när jag gick till vallokalen. Det var strålande solsken och sommarstämning.
Idag var dagen. Dagen då feminismen skulle krossa rasismen. Dagen då vi skulle skriva historia. F! skulle komma in i riksdagen och vi skulle äntligen byta regering.
Sen kom kvällen och rösterna räknades. Feministiskt initiativ kom inte in i riksdagen och Sverigedemokraterna blev sveriges tredje största parti. Det gick inte att vara glad åt det faktum att vi fakiskt ändå vann valet och ska byta regering för vi vann inte valet. De enda som vann var de som inte fick vinna.
Dagen efter står vi på plattan och skriker tills våra lungor brister. Vad ska vi göra?? KROSSA RASISMEN. Men hur fan krossar vi rasismen? Vi som står där och skriker är de som alltid står där, som avslöjar de rasistiska åsikterna som så många av SDs förtroendevalda uttrycker. Vi som står där är dem som inte röstade på SD.
Inga rasister i våran riksdag skriker vi när vi marscherar mot Mynttorget. Men nu sitter de ju där. Och det känns så jävla hopplöst. Att det finns fler Sverigedemokrater än det finns Miljöpartister, Folkpartister osv osv. Att ett parti som har en rasistisk ideologi har fått 13 procent av våra röster.
Så ja, vad fan ska vi göra?! Hur krossar vi rasismen egentligen?
När jag lämnar demon på måndagen så är jag fylld med hopp. Jag tänker att vi kommer kunna lösa det här. Att vi med en ordentlig politik kommer kunna göra Sverige till ett mer jämställdt, solidariskt och förstående samhälle.
Då släpper Löfven bomben som egentligen var lika väntad som att SD skulle bli så stora. Socialdemokraterna tänker (iaf vid det tillfället) inte låta Vänsterpartiet sitta i deras regering. Sossarna idé för att blockera SD är alltså att bedriva en mittenpolitik tillsammans med de allianspartier som vill. Visst SD får inte en vågmästarroll om de andra partierna samarbetar emot dem. Men det innebär också att det inte lär bli så mycket förändringar i politiken och i samhället. Och om ingeting förändras lär ju stödet för SD bara öka.
I lördags var det en ny demonstration. Denna gång är vi bara några hundra som stod där och skrek. Samma ramsor, samma folk men så mycket färre. Har elden alltså börjat slockna redan efter en vecka? Vad hände med att vi var 87 procent? Efter en vecka är det dem som alltid kämpar som står där och skriker, de som varje dag kämpar mot de förtryck normaliseringen av rasismen skapar. Inte alla dem som var med i måndags, som föraktar rasimen lika mycket men ändå inte är där. De måste ju plocka ner alla äpplen i trädgården, gå ut med hunden eller köpa en ny klänning.
En vecka har gått och jag är fan inte klokare. Vi vet fortfarande inte hur regeringen kommer att se ut, hur mycket inflytande SD egentligen kommer att ha eller hur fan man krossar rasismen. Men om vi kämpar tillsammans kommer vi att lösa det!
Idag var dagen. Dagen då feminismen skulle krossa rasismen. Dagen då vi skulle skriva historia. F! skulle komma in i riksdagen och vi skulle äntligen byta regering.Sen kom kvällen och rösterna räknades. Feministiskt initiativ kom inte in i riksdagen och Sverigedemokraterna blev sveriges tredje största parti. Det gick inte att vara glad åt det faktum att vi fakiskt ändå vann valet och ska byta regering för vi vann inte valet. De enda som vann var de som inte fick vinna.Dagen efter står vi på plattan och skriker tills våra lungor brister. Vad ska vi göra?? KROSSA RASISMEN. Men hur fan krossar vi rasismen? Vi som står där och skriker är de som alltid står där, som avslöjar de rasistiska åsikterna som så många av SDs förtroendevalda uttrycker. Vi som står där är dem som inte röstade på SD.
Inga rasister i våran riksdag skriker vi när vi marscherar mot Mynttorget. Men nu sitter de ju där. Och det känns så jävla hopplöst. Att det finns fler Sverigedemokrater än det finns Miljöpartister, Folkpartister osv osv. Att ett parti som har en rasistisk ideologi har fått 13 procent av våra röster.Så ja, vad fan ska vi göra?! Hur krossar vi rasismen egentligen?När jag lämnar demon på måndagen så är jag fylld med hopp. Jag tänker att vi kommer kunna lösa det här. Att vi med en ordentlig politik kommer kunna göra Sverige till ett mer jämställdt, solidariskt och förstående samhälle.Då släpper Löfven bomben som egentligen var lika väntad som att SD skulle bli så stora. Socialdemokraterna tänker (iaf vid det tillfället) inte låta Vänsterpartiet sitta i deras regering. Sossarna idé för att blockera SD är alltså att bedriva en mittenpolitik tillsammans med de allianspartier som vill. Visst SD får inte en vågmästarroll om de andra partierna samarbetar emot dem. Men det innebär också att det inte lär bli så mycket förändringar i politiken och i samhället. Och om ingeting förändras lär ju stödet för SD bara öka.I lördags var det en ny demonstration. Denna gång är vi bara några hundra som stod där och skrek. Samma ramsor, samma folk men så mycket färre. Har elden alltså börjat slockna redan efter en vecka? Vad hände med att vi var 87 procent? Efter en vecka är det dem som alltid kämpar som står där och skriker, de som varje dag kämpar mot de förtryck normaliseringen av rasismen skapar. Inte alla dem som var med i måndags, som föraktar rasimen lika mycket men ändå inte är där. De måste ju plocka ner alla äpplen i trädgården, gå ut med hunden eller köpa en ny klänning.En vecka har gått och jag är fan inte klokare. Vi vet fortfarande inte hur regeringen kommer att se ut, hur mycket inflytande SD egentligen kommer att ha eller hur fan man krossar rasismen. Men om vi kämpar tillsammans kommer vi att lösa det!